jag landar hemma efter en oplanerad utflykt och lyckas, på vägen hem, fånga den där känslan som sammanfattar allt. stegen gör allt komplett och tillrättalagt, bilden blir klar mot hösten och regnet.

orden hittar sin ordning och fingrarna trivs på tangentbordet. skulle jag orka skulle det bli mycket gjort, önskar att jag kunde rida på vågen ett tag till. men ögonen och kroppen säger nej. lås det här läget, lagra och plocka fram imorgon. även om jag vet att det inte fungerar så.

det har varit mycket okloka känslobeslut sista året och nu hinner de kanske ifatt. men jag tänker hålla dem på en armslängds avstånd, för äntligen vet jag var jag är på väg.