hon säger att mina kyssar smakar kärlek, att jag verkligen älskar av hela min själ. det är så det fungerar, när jag ger mig själv, ger jag allt. det finns inga mellanlägen och när de dyker upp så vantrivs jag. gråskalan är ingen del av mitt liv, det måste vara kontrast i vitt och svart.

men det är fortfarande osäkra steg framåt, nyfikna händer och undersökande blickar. mycket historia, trots att jag vill leva i samtiden. det trevar, undersöker och vrider och vänder. det är en stor känsloinvestering och jag är inte säker på att jag kan hantera besvikelsen, om den skulle uppstå. bräckligheten uppbär en egen finess. men jag tar gärna risken. för så här har det aldrig känts innan.

jag är ovan, jag lyssnar dåligt på komplimanger, men jag anar att det finns sanning i dem. jag tvingar mig själv att lyssna och ta till mig. samtidigt rodnar jag och viker med blicken. det ger en trygghet och ett leende, inuti. allt eftersom rivs murarna. armslängden behövs inte längre och jag får kanske den bekräftelse jag länge längtat efter. att ge och att få.

jag suddar ut mitt mönster, fyller igen alla avtryck och förbereder för ett nytt liv. för det är så här det måste kännas. det här är den rätta vägen. det är min väg.

kanske slutar orden här, för jag har hittat en mening och en väg framåt. för det är så här det ska kännas, det här så här lugnet och tryggheten ska få vagga in mig. jag följer med, ser på och engagerar mig. det här kan bli bra. riktigt bra.