det kommer till en punkt när jag inte vet åt vilket håll jag ska vända mig. var tryggheten finns, där den som bara lyssnar är. det är nära den punkten nu, jag har rört mig på ett destruktivt sätt lite för länge nu. jag borde känt igen varningssignalerna. även om samvetet trubbats ner och själen fått en stenhård yta, så tränger det inte. processen pågår för fullt, hela tiden, jag måste kunna hantera detta. jag måste ta mig ur det här innan man har räknat till tio.

det gör ont. på många sätt. på alla tänkbara sätt. jag tar bort bitar som skadar och ersätter med trygghet. inbillad sådan, visar det sig. tilliten är noll och det är misstänksamma ögon som tittar på omvärlden.

jag glömmer allt som ska forma livet. sömnen försvinner, jag känner mig matt.

undviker det som katalyserar känslorna. försöker stänga av, men det går inte. det går inte bromsa, jag kan inte säga nej. ja, det var längesen jag skrev, jag har inte kunnat formulera eller ens tänka klart. orden virrar, jag följer inte med.

jag vet inte hur jag ska göra. för första gången i mitt liv ser jag inga alternativ. allt är blankt och jag känner hur likgiltigheten närmar sig. jag är rädd. det var längesen nu och jag vill inte tillbaka.