ja, det känns. jag trodde inte att jag skulle bry mig, men det blir lite för visuellt inuti mitt eget huvud. jag mår illa och tvingar mig själv att se mer. leendet, det sticker som en kniv i magen. jag borde gått vidare, hon har tydligen gjort det.

jag såg det komma. och jag borde inte reagerat, jag borde byggt upp en distans och intalat mig att det här är för det bättre. men nej. det kryper i kroppen, hjärnan skriker att jag gjort fel. fel val, genomgående. jag kanske hade det bästa, men sa nej. jag kanske höll på onödigt avstånd. jag kanske inte tillät känslorna ta över. tiden kanske skulle hjälpa mig att hantera det, men det var också fel.

varför vänder jag mig bort från det vackra?

det går ont, men jag kväver känslan. jag biter ihop och sväljer bort klumpen. jag tvingar mig att titta igen, som om jag skulle kunna förändra något. jag vet inte hur jag ska hantera det, men jag antar att jag hittar ett sätt en dag.

det är en gammal berättelse, men den tåls att berättas. en dag ska jag skriva, en dag ska känslorna inte hindra mig.