jag börjar skriva och skriver om samma saker om och om igen. det är dags att stanna upp. verkligen tänka efter. våga öppna upp och vända mig åt rätt håll. be om hjälp. jag måste hitta tillbaka till tangenterna. forma mitt språk. berätta om mina tankar. det här monolog, dialogen helar och läker. skrivandet har varit vägen ut, men ser jag tillbaka några månader har tiden och orden inte funnits. jag har inte haft något kreativt utlopp. inget flöde. bara stillestånd

tankarna jagar iväg sömnen, jag är skyldig kroppen alldeles för många timmars vila. det börjar bli påfrestande, huvudet snurrar vidare när strömbrytaren är avslagen. det sätter sina spår. i huden och i sinnet.

alla valen känns felaktiga. jag går fel, väljer det andra. får perspektiv och ser vilken väg jag skulle gått istället. efterklokheten, fast jag hatar den och aldrig lever efter den.

det blir också uppenbart vad det handlar om. jakten. viljan. rädslan.

det handlar om att bryta ett mönster, komma ifrån det destruktiva. söka sig mot nya världar. det här måste sluta nu. jag har tagit två stora steg själv, men det räcker inte. det är rätt väg, men nu måste jag bygga på underifrån. få en dialog. hålla ett samtal. våga släppa in.