så kom till sist orden. "hej då", det definitiva. och allt är mitt fel, det är mitt agerande som tagit oss hit. det blir svårt att andas när panikkänslan tar tag i magen och huvudet ritar upp omspelningar av det förslutna i högt tempo. andra ord som skulle sagt, andra handlingar som skulle gjorts. i efterhand blir allt så klart. men jag visst inte då. och du visste inte heller. det här sätter spår och jag kommer återkomma till känsla om och om igen. kanske blir det något mer, kanske inte. jag såg en vänskap, det gjorde inte du. och jag förstår dig.

det är någon som lyssnar nu och kanske lyckas jag trassla ut mig själv först. sista tiden har det blivit tydlig hur det egentligen är, hur tom jag känner mig och varför det är så. jag vill så gärna fylla livet med innehåll. jag vill så gärna dela det med någon. men det tar emot och det har varit så i många år. jag har hoppats att ska vänta, jag har kört på och varit förhoppningsfullt. inte känt efter. låtit de bra känslorna ta över. men till sist smyger sig tvivlet på. den där abstrakta känslan som jag aldrig kommer kunna sätta fingret på.

jag vill somna med sällskap, men vakna ensam. jag vill vara nära och hålla på avstånd. jag vill känna andetagen och jag vill ha min sfär fri. jag vill att någon lyssnar och jag vill inte berätta. hela tiden två sidor. jag tycks aldrig komma ifrån det.

jag kommer skriva och skriva igen. jag kommer försöka, jag kommer vända på tankarna i evighet. de kommer aldrig lämna mig.