jag känner hur jag skärmar av, trots att jag utmanar mig själv varje gång. det är självskyddet som slår ifrån, som en jordfelbrytare när vattnet rinner över trasiga ledningar. men det blixtrar inte till, det blir inte svart. det blir likgiltigt.

natten och regnet slår över mig, jag glömmer att sova och låter tankarna ta över.

maktlösheten sköljer över mig, trots att jag vet och förstår att alla människor har ett förflutet. jag kan inte rädda det som redan förstört, för jag är orsaken. jag var inte ens i närheten, jag kunde inte förhindra det.