integritet

2011-02-22T20:37:00.000+01:00

sov lilla blogg, sov.

2010-07-22T22:54:00.000+02:00

jag gick förbi huset där du bor och sneglade försiktigt. du sover nog, så där lugnt och tryggt som du alltid gjorde. på din sida, alltid på din sida. du höll dig på din kant, på lagom avstånd. det var en armslängd, ungefär. aldrig nära.

jag kommer att sakna dig. jag trodde jag kunde gå härifrån med stoltheten, för det var inte jag som gjorde fel. det var mycket som inte var rätt, men jag gjorde inte fel. jag ansträngde mig. jag ville verkligen. men du tittade åt ett annat håll. och höjde istället kravet. nån annan tog min plats. nån som var enklare. mindre komplicerad. nån som kanske gör dig glad.

det känns som vi aldrig mer kommer prata. och vi kommer sakna, på varsitt håll. det kommer vara de där detaljerna som alltid kommer påminna.

2010-01-03T02:04:00.000+01:00

jag borde verkligen skriva något.

2009-11-20T14:28:00.001+01:00

jag känner hur jag skärmar av, trots att jag utmanar mig själv varje gång. det är självskyddet som slår ifrån, som en jordfelbrytare när vattnet rinner över trasiga ledningar. men det blixtrar inte till, det blir inte svart. det blir likgiltigt.

natten och regnet slår över mig, jag glömmer att sova och låter tankarna ta över.

maktlösheten sköljer över mig, trots att jag vet och förstår att alla människor har ett förflutet. jag kan inte rädda det som redan förstört, för jag är orsaken. jag var inte ens i närheten, jag kunde inte förhindra det.

2009-10-05T15:59:00.001+02:00

jag skulle behöva åka någonstans och kurera själen. ta hand om och låta läka, bygga upp och rensa. huvudet är fullt och det känns som jag bär med mig för mycket. det är inte stress, det är något som bor under ytan och som gör det omöjligt att stänga av/slappna av. håller mig på min vakt. hela tiden på tårna. hela tiden med tårarna i halsen. det här känns fel.

det är dags att stänga av systemen.

2009-10-04T23:12:00.002+02:00

så kom till sist orden. "hej då", det definitiva. och allt är mitt fel, det är mitt agerande som tagit oss hit. det blir svårt att andas när panikkänslan tar tag i magen och huvudet ritar upp omspelningar av det förslutna i högt tempo. andra ord som skulle sagt, andra handlingar som skulle gjorts. i efterhand blir allt så klart. men jag visst inte då. och du visste inte heller. det här sätter spår och jag kommer återkomma till känsla om och om igen. kanske blir det något mer, kanske inte. jag såg en vänskap, det gjorde inte du. och jag förstår dig.

det är någon som lyssnar nu och kanske lyckas jag trassla ut mig själv först. sista tiden har det blivit tydlig hur det egentligen är, hur tom jag känner mig och varför det är så. jag vill så gärna fylla livet med innehåll. jag vill så gärna dela det med någon. men det tar emot och det har varit så i många år. jag har hoppats att ska vänta, jag har kört på och varit förhoppningsfullt. inte känt efter. låtit de bra känslorna ta över. men till sist smyger sig tvivlet på. den där abstrakta känslan som jag aldrig kommer kunna sätta fingret på.

jag vill somna med sällskap, men vakna ensam. jag vill vara nära och hålla på avstånd. jag vill känna andetagen och jag vill ha min sfär fri. jag vill att någon lyssnar och jag vill inte berätta. hela tiden två sidor. jag tycks aldrig komma ifrån det.

jag kommer skriva och skriva igen. jag kommer försöka, jag kommer vända på tankarna i evighet. de kommer aldrig lämna mig.

2009-09-19T22:15:00.001+02:00

orden tog hårt och frågan fick nog inget svar. "vill du verkligen känna något". jag visste inte vad jag skulle säga. jag blev, som vanligt, tyst. hela hjärnan skriker ja, men sätter samtidigt upp muren, det eviga skyddet. det har blivit ett mönster.

meningen har snurrat sen dess. vill jag verkligen känna nåt? är jag rädd att låta tycka om och låtas bli omtyckt. jag vill inget hellre. jag vill älska och bli älskad. ingen förstår hur mycket som ryms inuti, som vill ut, för ingen har någonsin ens skrapat på ytan. inte de sista tio åren. något hände och jag stängde av.

jag vill också känna lycka. jag vill vara två. jag vill också ge, jag vill också ha den där sköna känslan i kroppen. just nu känns det bara som att jag jagar, jag jagar bekräftelse som inte varar speciellt länge. det är fel väg att gå, men jag kan inte bryta mönstret. hjälp mig.

2009-08-30T23:38:00.001+02:00

ja, det känns. jag trodde inte att jag skulle bry mig, men det blir lite för visuellt inuti mitt eget huvud. jag mår illa och tvingar mig själv att se mer. leendet, det sticker som en kniv i magen. jag borde gått vidare, hon har tydligen gjort det.

jag såg det komma. och jag borde inte reagerat, jag borde byggt upp en distans och intalat mig att det här är för det bättre. men nej. det kryper i kroppen, hjärnan skriker att jag gjort fel. fel val, genomgående. jag kanske hade det bästa, men sa nej. jag kanske höll på onödigt avstånd. jag kanske inte tillät känslorna ta över. tiden kanske skulle hjälpa mig att hantera det, men det var också fel.

varför vänder jag mig bort från det vackra?

det går ont, men jag kväver känslan. jag biter ihop och sväljer bort klumpen. jag tvingar mig att titta igen, som om jag skulle kunna förändra något. jag vet inte hur jag ska hantera det, men jag antar att jag hittar ett sätt en dag.

det är en gammal berättelse, men den tåls att berättas. en dag ska jag skriva, en dag ska känslorna inte hindra mig.

2009-08-16T00:14:00.001+02:00

jag börjar skriva och skriver om samma saker om och om igen. det är dags att stanna upp. verkligen tänka efter. våga öppna upp och vända mig åt rätt håll. be om hjälp. jag måste hitta tillbaka till tangenterna. forma mitt språk. berätta om mina tankar. det här monolog, dialogen helar och läker. skrivandet har varit vägen ut, men ser jag tillbaka några månader har tiden och orden inte funnits. jag har inte haft något kreativt utlopp. inget flöde. bara stillestånd

tankarna jagar iväg sömnen, jag är skyldig kroppen alldeles för många timmars vila. det börjar bli påfrestande, huvudet snurrar vidare när strömbrytaren är avslagen. det sätter sina spår. i huden och i sinnet.

alla valen känns felaktiga. jag går fel, väljer det andra. får perspektiv och ser vilken väg jag skulle gått istället. efterklokheten, fast jag hatar den och aldrig lever efter den.

det blir också uppenbart vad det handlar om. jakten. viljan. rädslan.

det handlar om att bryta ett mönster, komma ifrån det destruktiva. söka sig mot nya världar. det här måste sluta nu. jag har tagit två stora steg själv, men det räcker inte. det är rätt väg, men nu måste jag bygga på underifrån. få en dialog. hålla ett samtal. våga släppa in.

2009-07-18T02:42:00.001+02:00

det kommer till en punkt när jag inte vet åt vilket håll jag ska vända mig. var tryggheten finns, där den som bara lyssnar är. det är nära den punkten nu, jag har rört mig på ett destruktivt sätt lite för länge nu. jag borde känt igen varningssignalerna. även om samvetet trubbats ner och själen fått en stenhård yta, så tränger det inte. processen pågår för fullt, hela tiden, jag måste kunna hantera detta. jag måste ta mig ur det här innan man har räknat till tio.

det gör ont. på många sätt. på alla tänkbara sätt. jag tar bort bitar som skadar och ersätter med trygghet. inbillad sådan, visar det sig. tilliten är noll och det är misstänksamma ögon som tittar på omvärlden.

jag glömmer allt som ska forma livet. sömnen försvinner, jag känner mig matt.

undviker det som katalyserar känslorna. försöker stänga av, men det går inte. det går inte bromsa, jag kan inte säga nej. ja, det var längesen jag skrev, jag har inte kunnat formulera eller ens tänka klart. orden virrar, jag följer inte med.

jag vet inte hur jag ska göra. för första gången i mitt liv ser jag inga alternativ. allt är blankt och jag känner hur likgiltigheten närmar sig. jag är rädd. det var längesen nu och jag vill inte tillbaka.

2009-04-01T22:36:00.001+02:00

jag sårar människor. det är ett mönster som återkommer, otillräckligheten och egoismen hånar mig.

ögonen fylls, men jag känner inga tårar. smärtan måste få en kanal, måste få ett utlopp. jag vänder mig om, jag letar efter möjligheter, utvägar.

idag förlorade jag en av mina bästa vänner. jag såg det aldrig tydligt då, men nu vet jag. för det är så här en stor förlust känns. tomheten som fyller mig. igen.

2009-01-14T18:55:00.002+01:00

obehagliga sanningar fortsätter berättas, det är fel på min person, mitt sätt och min värld. det är nog dags att förändra och förändras.

jag börjar se ett mönster i beteendet, mitt och andras. vad jag söker mig till och vad jag reagerar på. det blir fel, oavsett, en rad händelser bevisar detta.

mitt svar blir tystnad, en blick som slås ner och tankar som hinner ifatt.

2009-01-14T00:31:00.001+01:00

helt oväntat fick det mig helt ur balans, det är de där slumpmässiga intrycken som vänder hela min värld. det tog ett ögonblick, men just där och då var jag helt säker. det är precis så det ska kännas, vackerheten välter all logik och tar bort allt tvivel. jag backar bandet och spelar upp. hände det verkligen?

jag måste hitta mitt andra språk, ta mig vidare. hitta uttrycken, våga ikläda tankarna ord och meningar. här blir det bara fragment, en liten ventil mot verkligheten - men jag vill rikta hela känsloflödet på en person, naket och avslöjande. och totalt utlämnande. jag måste våga.

bilderna blixtrar förbi och tempot ökar. utanför snurrar världen.

2009-01-13T22:33:00.001+01:00

det känns avlägset, nästan som ett främmande språk där jag bara skrapat på ytan. det är svårt, en balansgång återigen. jag hittar inte orden. kroppspråket gör att det fungerar ändå, men det är svårt på avstånd. jag vill behärska mig, tänka logiskt och inte tillåta mig, men det faller.

något får mig att vilja resa, lämna det här och närma mig något annat. antar att det handlar om att våga ta steg ut, i det tomma. jag har jagat tryggheten länge nu och när den väl uppenbarar sig var det inte alls som jag trodde. processen fortsätter, jakten på något bättre. på det där. på det underbara.

2009-01-12T07:44:00.000+01:00

det är nog bäst att plocka upp tråden igen. för uppenbarligen tappade jag den, där någonstans på vägen.

fyller huvudet med tankar och låter dem spela fritt. det är enda sättet. katalyserar med för lite sömn och ännu mer komplexitet. och intryck. men nu börjar banken bli full, det är dags att sortera ut och slänga/spara.

jag letar efter syre att andas, jag måste fylla mina lungor för att få kraft. det är en drog, en jakt och en saknad.

2008-12-09T13:49:00.000+01:00

hon säger att mina kyssar smakar kärlek, att jag verkligen älskar av hela min själ. det är så det fungerar, när jag ger mig själv, ger jag allt. det finns inga mellanlägen och när de dyker upp så vantrivs jag. gråskalan är ingen del av mitt liv, det måste vara kontrast i vitt och svart.

men det är fortfarande osäkra steg framåt, nyfikna händer och undersökande blickar. mycket historia, trots att jag vill leva i samtiden. det trevar, undersöker och vrider och vänder. det är en stor känsloinvestering och jag är inte säker på att jag kan hantera besvikelsen, om den skulle uppstå. bräckligheten uppbär en egen finess. men jag tar gärna risken. för så här har det aldrig känts innan.

jag är ovan, jag lyssnar dåligt på komplimanger, men jag anar att det finns sanning i dem. jag tvingar mig själv att lyssna och ta till mig. samtidigt rodnar jag och viker med blicken. det ger en trygghet och ett leende, inuti. allt eftersom rivs murarna. armslängden behövs inte längre och jag får kanske den bekräftelse jag länge längtat efter. att ge och att få.

jag suddar ut mitt mönster, fyller igen alla avtryck och förbereder för ett nytt liv. för det är så här det måste kännas. det här är den rätta vägen. det är min väg.

kanske slutar orden här, för jag har hittat en mening och en väg framåt. för det är så här det ska kännas, det här så här lugnet och tryggheten ska få vagga in mig. jag följer med, ser på och engagerar mig. det här kan bli bra. riktigt bra.

2008-11-30T02:11:00.001+01:00

jag landar hemma efter en oplanerad utflykt och lyckas, på vägen hem, fånga den där känslan som sammanfattar allt. stegen gör allt komplett och tillrättalagt, bilden blir klar mot hösten och regnet.

orden hittar sin ordning och fingrarna trivs på tangentbordet. skulle jag orka skulle det bli mycket gjort, önskar att jag kunde rida på vågen ett tag till. men ögonen och kroppen säger nej. lås det här läget, lagra och plocka fram imorgon. även om jag vet att det inte fungerar så.

det har varit mycket okloka känslobeslut sista året och nu hinner de kanske ifatt. men jag tänker hålla dem på en armslängds avstånd, för äntligen vet jag var jag är på väg.

2008-11-09T22:15:00.001+01:00

i självförsvar stänger jag av, kopplar bort. jag kan inte bry mig. det gör inte ont, jag är inte glad, det känns inte. tomheten. och jag blir rädd för mig själv, för här någonstans borde ett samvete komma in och rädda situationen och ge en reaktion. men det är borta, sen länge, och jag skäms för det ibland. jag lyckas slå bort allt och vända mig om och gå. det är självskydd, det är försvar.

mönstret är tydligt. jag höjer försvaret mer och mer för varje gång. högre mur, starkare skydd, låt ingen komma in. stäng ute alla, låt ingen ens närma sig. slår ifrån mig alla blickar, möter dem med kyla och bestämdhet. gör mig själv otillgänglig, ett läge som jag inte alls trivs i.

helt plötsligt är jag inte på väg någonstans, samtidigt som riktningen är ställd mot överallt. möjligheterna visar sig snabbt och förvinner snabbt, tillräckligt snabbt för att jag inte ska hinna reagera. jag behöver tänka efter, jag är inte tillräckligt impulsiv. glimtarna visar en värld, något underbart, en dröm. men det är långt borta och jag kan inte följa med.

2008-10-28T22:21:00.001+01:00

gränsen skjuts hela tiden framåt, samtidigt som känslorna ackumuleras och katalyseras. jag har mött någon som har en högre fysisk mur än jag själv och jag vet inte hur jag ska göra. jakten på närhet blev avvisning. jag håller stoltheten högt och sväljer nederlaget tillsammans med tårarna och tankarna. sväljer tills det gör ont i halsen - går vidare, ser mig inte om. aldrig. någonsin.

staden andas och börjar förbereda för vintern. mörkret lägger sin matta över gatorna. jag gillar inte kylan som närmar sig, men på något sätt passar den in. det är inte min årstid.

jag letar efter flyktvägar, platser som blir mina egna, ytor där tankarna kan få spela.

2008-10-28T22:20:00.001+01:00

magkänslan berättar för mig hur det egentligen är. och som vanligt blir jag illa till mods, för jag vet att det är rätt. det är alltid rätt. människor försöker dölja det, men det går inte. det är något som alltid avslöjar dem.

det är ignoransen blickar, jag känner dem på hela mig. och obehaget bara ökar. en sida av mig vill bara vända mig om, gå och aldrig se tillbaka. en annan sida, den starkare, vill kämpa. lönlöst, så klart. energi i fel riktning, ett hopp som hålls uppe. jag utsätts för det som jag utsatt andra för. någon sorts rättvisa, antar jag.

jag stänger av känslorna, det är det enda som fungerar.

2008-10-20T21:28:00.001+02:00

...and all you said in your quietest voice
was "i needed you as much as they do"

2008-10-05T19:46:00.001+02:00

oundvikligen hände det, en kedja av händelser, ett mönster, en obruten följd. konsekvensen landade inte så långt från hur det en gång var. och helt plötsligt får jag kvittot på varför det är som det är. varför det känns som det känns. det var en stor vägg, jag höll full fart framåt och hann inte bromsa i tid. jag har ignorerat alla tecken. jag har blundat och ökat.

det handlar om bekräftelse, det är det som driver mig framåt. och avsaknaden av den är total, allt stannar. engagemang utan något i utbyte, en strävan som aldrig betalar sig. på något sätt. inte på några nivåer, inte på något plan. hårt jobb ger noll tillbaka, investeringar i känslor verkar inte ha någon återbäring. så det måste stanna här.

känslan av ensamhet blir påtaglig, det är tomt. det skulle behövas ett förstående sinne på andra sidan, en själ som lyssnar utan att säga. "du skulle behöva någon att komma hem till" säger de, "jag skulle behöva komma hem" är min lösning.

2008-09-13T17:44:00.000+02:00

det är en evig trötthet som aldrig viker undan, den hindrar mig och bromsar upp. sömnen jagar på, men kroppen slår sig aldrig till ro. det snurrar, surrar. verksamheten stängs aldrig av.

idéerna är tomma och kraften att ta sig framåt är noll. som ett livstriathlon, där grenarna avlöser varandra, en efter en. det är höst och mörkret närmar sig. det är min årstid. nu ökar vi farten.

2008-08-14T16:50:00.001+02:00

den uteblivna sömnen efterlämnar sig en tomhet, en overklighetskänsla.

2008-08-03T22:06:00.001+02:00

en impuls är att bara stänga av. det är en försvarmekanism som skyddar mot skador. att gå vidare och aldrig blicka tillbaka, djupförvara allt och hoppas att det aldrig når ytan igen. framgångsrikt på kort sikt, förödande på längre.

tiden går och jag är egentligen tillbaka där jag började. en del av livet rasar vidare, en annan återupprepar sig. tomheten blir den gemensamma nämnaren, det är tystnaden som låter.

det blir ett försök, att påbörja det där brevet. men orden vill inte, det blir inte rätt. jag vet så väl vad jag vill säga, men jag kan inte säga det. det är inte rädsla, det är inte skrivkramp - det är något helt annat.

ventilen är sedan länge borta. den släpper inte igenom något längre. allt vänds. jag vänder.

2008-07-31T00:33:00.001+02:00

med natten kommer stadens tystnad, jag gillar den. bruset dör ut och det blir en magisk ambiens i några sekunder. precis som om ljuden skulle vänta på att få komma igång igen. sen bryts allt, för att börja om igen. korta sekvenser av icketillvaro, tyngdlöshet och stillhet. några sekunder att andas, när staden andas, i samma takt. att låta tankarna spela fritt och se sammanhanget, orsaker och verkan.

2008-07-30T09:50:00.000+02:00

jag vågar inte viska, innebörden ryms inte i orden, meningarna bär inte upp tyngden. jag försöker forma dem, men de knäcks och går av.

tystnad.

jag vet inte vad det är jag letar efter, jag vet lika lite vad det är jag flyr ifrån.

2008-07-29T00:38:00.001+02:00

jag drömmer otillåtna drömmar, jag vet inte riktigt vad du gör i mitt huvud, fantasier katalyseras och när jag vaknar är jag generad. inte där, inte så. det skapar ett begär som inte ska finnas, som inte får finnas. och det stannar där.

men det undgår inte att påverka mig, det upptar tid i tankarna. och det lämnar mig inte ifred.

2008-07-04T14:48:00.001+02:00

jag vet vad det är jag letar efter. tystnaden.

2008-07-03T23:09:00.002+02:00

jag hoppas på tid och tystnad. tempot måste ner, det kanske måste tvingas lägre. men det är enda sättet att komma på rätt köl, att hitta tillbaka och börja andas. och leva. jag får skärma av, koppla ner och dra ut alla kontakter. det är fokus på mig som gäller.

det är en saknad efter något, som ändå inte kommer bli verklighet. det ständiga strävan framåt kommer hindra mig. som vanligt kommer jag välja en väg.

det är en overklig känsla, en dröm och en fantasi. jag vet inte vilket liv jag väljer, när jag låter tiden försvinna, rinna iväg och glömmas. kvar blir tomheten.

2008-06-10T22:59:00.001+02:00

jag skulle vilja sova sammanhängande. tröttheten är påtaglig och drömmarna hänger över, hela dagarna. det undermedvetna försöker sortera ut och få ordning på allt, med varierande framgång.

lite oväntat fick jag ett erbjudande som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera. det behövdes inte, det är komplicerat nog som det är. har inte ägnat det så mycket tankar än, får skjuta på det lite.

jag vet inte vad jag vill längre.

2008-06-02T07:25:00.000+02:00

jag börjar ifrågasätta mig själv, mina beslut, vad jag vill och var jag är på väg. på alla plan. tröttheten har ersatts med tvivel och till sist likgiltighet. jag gör det jag ska, anstränger mig inte och får inget extra för det. känner mig obehövd, för första gången på länge. förbisedd och vilse. som om det egentligen inte spelar någon roll.

ser inget som är viktigt längre, det finns inga kritiska moment för att ta allt vidare. det flyter på och kan lika gärna gå i en annan riktning. det spelar ingen roll längre, jag har tröttnat och låter det bli som det blir.

passiviteten blir en del av vardagen. det är ingen hållbar situation.

2008-05-11T03:05:00.001+02:00

det är i det här läget man inte ska tänka, inte skriva. bara stänga av och vänta tills imorgon. det går inte, jag kan inte tvinga iväg tankarna. allt blir påtagligt och på riktigt. situationen konkretiseras och tankarna faller på plats. insikt, på ett sätt.

sista tiden har präglats av samma tankebanor, det beslut som snurrar fram och tillbaka. jag måste stanna upp och definera, just nu finns ingen ordning och inga konturer. allt rasar på och jag måste se det utifrån. jag kan inte röra mig mitt i.

samtidigt kan jag inte sätta fingret på vad jag vill. vart jag vill. en del av mig är nöjd, en annan sida är orolig och vill vidare, på alla fronter. som om det vore ett egenvärde i förändring, i nyheter.

jag har tröttnat att komma hem till en tom lägenhet. jag njuter av att vara själv, men hatar ensamheten.

2008-05-04T21:45:00.001+02:00

det här känns inte bra. det är en känsla jag känner igen och jag ser ett mönster. paniken jagar iväg alla och lockar fram ensamheten. den stänger ute och låser in.

det känns som något är på väg tillbaka, som att det hinner ifatt. tiden rinner ifrån mig. jag känner mig jagad.

2008-04-28T08:50:00.000+02:00

det var längesen nu, men jag har inte glömt. jag håller hela tiden dialogen levande, fast inuti. hittar inte rummet att skriva, skapandet stannar av. andra processer tar upp tid. det här utloppet är viktigt, jag får inte glömma. texterna ligger där, små bitar här och där. väntar.

tröttheten lägger lock på allt. jag kan inte undgå den, den går inte att sova bort eller ignorera. den blir fysiskt påtaglig. den tar bort känslor, dämpar upplevelser och skapar bara likgiltighet.

tiden flyter iväg från mig, den tar samma väg som engagemanget och kraften att föra allt framåt.

2008-03-16T23:07:00.000+01:00

allt kommer till en gräns, vare sig det handlar om tid eller annat. den passeras och jag tvekar, måste stanna upp. den här gången ska jag nog stanna helt. jag har inte tänkt på det tidigare, men det är så det måste vara.

det är något som kommer i vägen, något som hindrar. jag börjar se ett mönster och nej, jag vågar fortfarande inte ge efter för känslan.

det kommer ta lite tid och jag måste lära mig vad jag ska värdesätta, vad som är viktigt.

2008-03-10T19:18:00.000+01:00

det finns få personer som berör mig, och när de gör det, så brukar det vara rejält. de sätter intryck, de får mig att reagera. på gott och ont.

men nu väljer jag min egen väg och nu får det vara så här. jag måste intala mig själv att det inte finns plats för fler vägar att välja. valen skapar en oro och nu är det dags att stabilisera allt.

och ja, jag kommer sakna. om jag tillåter mig. det blir tomt och ensamt. inte fysiskt kanske, men det kommer garanterat ett utrymme som borde vara fyllt.

2008-03-06T16:54:00.001+01:00

jag vet inte vem jag lurar eller var jag är på väg. igen. men allt känns planlöst och slumpmässigt. jag känner mig stressad, men inte den där känslan av att det-är-mycket-att-göra, snarare tvärtom. det blir ett spel som jag inte är speciellt intresserad av att vara en del av.

och det händer saker som står utanför min kontroll. med jämna mellanrum får jag känslan av att jag har missat något, att det är saker som har passerat mitt liv utan att jag varit en del av det. och det handlar om viktiga saker, där det inte finns andra chanser.

2008-02-18T09:27:00.001+01:00

det är förbjudet och det gör mig osäker. det är outforskad mark, det är otillåtet - men det är just det som lockar. jag borde inte, varken kunna eller vilja, men ändå känns det rätt. innerst inne är det dömt att misslyckas. men ringen hindrar inte. jag är en dålig människa, men skulden ligger inte på mig.

det blir komplicerat. igen.

2008-02-11T22:20:00.000+01:00

så många borden och måsten. ingen tid i världen kan reda ut det här, det måste fattas beslut. drastiska såna. det här är ingen hållbar situation, det fungerar inte i längden. det finns inget som lockar. det handlar inte om pengar eller saker, det handlar om en annan kvalitet. det handlar om frihet.

det är något som är fel. jag känner mig begränsad.

2008-02-04T21:45:00.000+01:00

jag vet, jag vet, jag vet, det här kommer att sluta illa. ändå väljer jag den vägen. alla lampor är tända, men jag blundar. syns det inte, finns det inte. jag ser bara det vackra. det är den bästa känslan. och samtidigt den sämsta.

och som vanligt kommer jag på mig själv att låta tankarna försvinna iväg åt helt andra håll. jag försöker skämta för att distrahera mig själv, men det hjälper inte. jag försöker, verkligen.

motivationen brister på andra håll. det kanske är en stor brytpunkt i livet, det är dags att bestämma sig snart.

2008-02-02T20:27:00.000+01:00

det blir ett destruktivt beteende. världen smakar alkohol, på det där speciella sättet. osäkerheten försvinner och allt blir möjligt. men möjlighterna visade sig sträcka sig utanför gränserna. och det var oväntat, det kom från ingenstans och jag förvånade mig själv. jag tog en väg jag aldrig tidigare skulle valt. och sanning att säga; jag skäms. men nu är det som det är, men jag har inte råd att komplicera allt ytterligare. jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det här. antingen glömma och gå vidare eller låta tankarna få spelrum. jag har inte bestämt mig.

2008-01-30T21:25:00.000+01:00

ja, det är nog dags att skriva om sina ~~planer~~ ~~önskningar~~ drömmar. rejält, den här gången. det är och blir aldrig som man tror.

2008-01-29T21:04:00.000+01:00

det är inte så här det ska kännas. jag trodde att det skulle vända till det bättre, men det har blivit tvärtom. jag ser möjligheter på helt andra plan, såna som jag egentligen har lämnat bakom mig. samtidigt är det kanske dags att bryta mönstret tvärt och rikta in sig på något helt annat.

det är ambitionsnivåerna som kväver och jag förmår mig inte att sänka dem. tvärtom. det går åt fel håll. det är en stress, den värsta sorten, som bor inuti. det kommer kanske slå undan fötterna, men jag reser mig på nio.

högen med problem växer, fast jag tar tag i dem, en efter en. jag får arbeta mig igenom den på egen hand. risken är att jag försvinner, tillfälligt. att allt stängs av och fokus riktas på en sak åt gången. det blir en sekvens, en evighet, utan några ljuspunkter på vägen. det är ensamt, som vanligt, men det är självvalt och det är så här det måste vara. på egen hand.

2008-01-27T21:52:00.001+01:00

det är en saknad som inte går att beskriva. cellerna ställer sig upp på rad och skriker ut sin vilja. jag försöker lugna ner allt och tvingna tankarna åt annat håll, men det hittar ändå tillbaka. i drömmarna, i vaket tillstånd. det är tomhet som måste fyllas, det är mönster som måste brytas. det är komplicerat, det är enkelt.

jag vet, men jag vågar inte.

mycket tid har hunnit passera och jag vet inte riktigt om jag har hela bilden klar. det kanske inte behövs, det spelar egentligen inte så stor roll. den här gången litar jag på magkänslan. vi blir äldre, klokare och vackrare. trots tid, trots avstånd.

jag vill, men jag vågar inte.

2008-01-25T09:15:00.000+01:00

det blir ett läge av isolering, en avskärmning mot yttervärlden. vinterdvala fortsätter med stängd lägenhetsdörr och telefoner utan ström. jag behöver tiden, jag behöver ensamheten med tankarna. det måste gå att stänga av.

det här ultrastress och jag vantrivs.

2008-01-21T14:08:00.001+01:00

så blir allt fel, det är missuppfattningar och jag vet inte hur jag ska kunna räta upp det igen. jag vet inte hur jag ska kunna förklara utan att det blir konstigt. för det är absolut inget konstigt, mer än att det är ett virrvarr av tankar, lite osäkerhet och en hel del rädsla. för vad vet jag inte egentligen.

jag laddar dagsljus för att orka med. det måste vända snart. det är spärrar som måste passeras, jag måste ge mig ut längre på balansbrädan för att hitta jämnvikt. nu är det inte tillfälle att backa, vid tvekan är det framåt-framåt-framåt som gäller.

men osäkerheten kvarstår. jag vet inte hur länge det här läget håller.

2008-01-13T23:07:00.000+01:00

pressen har ökat markant den sista tiden. kraven blir fler och ambitionerna höjs, hela tiden.

det här är inte bra. jag är på väg åt fel håll, jag trasslar ihop det och blir paralyserade. jag hittar inte ens rätt bland orden, jag halkar och ramlar när jag ska försöka skriva. frågan är om jag orkar resa mig igen? det är svårt att hitta balansen, underlaget rör på sig och det blåser. jag har hala skor och kan inte hålla fast i något.

någon annan kanske skulle kunna hjälpa mig att lösa situationen, men just nu känns det inte som jag kommer släppa någon nära. vilja och motivation saknas. mod likaså.

telefonerna är tyst och boken med nummer är tom.

2008-01-08T23:08:00.000+01:00

grundfilosofin är alltid att det bara är tid som måste passera. att allt alltid ordnar sig, det spelar ingen roll hur mörkt det ser ut. men en del saker verkar helt enkelt inte reda ut sig. den obehagliga känslan vägrar att släppa taget. och det är ingen idé att fly.

det blir aldrig tillräckligt mycket tid över. den tar alltid slut innan jag hunnit med. jag måste få utrymme, jag måste få andas.

det här blir år tre i detta formatet.

2007-12-30T23:29:00.000+01:00

det är en rädsla att binda sig, en fobi mot flersamhet. om att alltid hålla ryggen fri, ha kontroll och att hela tiden kunna lämna eller ändra riktning på kort varsel. bristen på tillit/tron på sig själv.

nyligen fick jag veta vad det beror på. det var ett möte på håll, men utan leende. den sökande blicken avvisades, precis som det ska vara, jag vann den här gången. jag tänker inte släppa in sveket igen, det räckte att bli påmind. det är småskalig smärta, den här gången och det är helt hanterbart. det handlar om flera år tillbaka, så längesen att jag nästan tappat räkningen. men spåren finns fortfarande kvar. det är inga ärr, som i dikterna och låttexterna. det är något helt annat.

2007-12-16T22:21:00.000+01:00

jag minskar beröringsytorna, tar bort dem en efter en. samtidigt vill jag skapa ett flöde, ett medvetande och något som för sig självt framåt. det blir en sorts isolering, tillfälligt. jag håller mig undan, låter tankarna ta nödvändig plats. det är ett sånt läge nu, när det är dags att stanna upp och sortera ut det som verkligen betyder något.

men det är inte så här det ska vara. jag vill ha harmoni och balans, en riktning och mål. nu svävar allt, på alla tänkbara sätt och arbetet med varje enskild sak tar tid. och jag vet inte riktigt var jag ska börja. så det blir en självvald bana. jag rör mig bäst på egen hand, när det handlar om sånt här.

jag döper dig, ensamheten.

2007-12-12T23:37:00.001+01:00

det var något som satte igång tankarna, ett litet frö av ovisshet tilläts få spelrum och näring att utvecklas. jag vet inte vad jag ska skriva, jag vet inte vad jag ska säga. jag får inte ordning på tankarna. för det blir för mycket av allt, överbelastning. nu är det fullt och det kokar och bubblar över.

2007-12-02T23:02:00.000+01:00

det slutar alltid på samma sätt, med panikkänsla och den en blick som ständigt söker efter en utväg. jag måste alltid hålla en dörr öppen, oavsett vad som händer. det blir en stor nackdel när det handlar om att satsa. det går aldrig att fullfölja något helt om det inte är helhjärtat hela vägen. resultatet blir en tvekan som inte är sund för någon, allra minst mig själv. jag vågar inte ta något steg åt något något, men uppenbarligen så rör jag mig framåt.

jakten på en snabb väg ut tar över hela tillvaron. känslan av att tiden försvinner ifrån mig går inte att rymma bort från. jag måste bestämma mig.

2007-11-17T23:50:00.000+01:00

och utan förvarning kommer känslan av otillräcklighet. och jag blir påmind, igen och igen. det går aldrig att förstå fullt ut och jag vet hur man flyr ifrån det jobbiga. när allt verkligt slås omkull, när golvet svajar och huvud fylls av tankar. när det inte går att greppa sammanhanget eller ens försöka andas i verkligheten. det är den sämsta nyheten, det spelar ingen roll om den är väntad eller inte.

mina egna bilder spelas upp och jag relaterar, men det har knappast någon mening just nu. det går inte att förstå. allt annat förlorar sin mening.

jag vill kunna göra något. men det här är kanske inte min sak, jag har ingen del i det. det är så det ska vara, det är enda sättet. men det minskar inte obehaget och ja, jag tappade fattningen helt. det gör mig rädd, jag blir nervös och förlorar orden.

du vet var jag finns, vännen. alltid.

2007-10-28T23:46:00.001+01:00

jag minns mig själv för ett år sen. det var exakt samma situation, men ändå helt annorlunda. jag hade helt enkelt ingen anledning, jag satt kvar och höll mig hemifrån. det är en sorglig känsla och inget bra erkännande, men så är det. det blir samma mönster, inväntar mörkret och timmarna och stannar in i det längsta. och känslan är identisk.

jag börjar och börjar om. det blir sent och timmarna av sömn uteblir.

2007-10-22T22:58:00.000+02:00

ensamheten gör sig påmind, igen, och sveper fram och tillbaka. jag borde sova, men jag borde också leva ett annat liv. det skulle innehålla trygghet och värme, en möjlighet att få utlopp för alla känslor som bor inuti. det finns ett behov som kanske inte går att stilla. tankarna samlas igen och jag ser inte hela bilden.

jag får dåligt samvete för att jag inte fanns där. för att jag inte vågade, jag skäms för min rädsla, även om jag inte vet varifrån den kom eller vad den innehåll. blicken slås ner och jag blir illa till mods. jag går aldirg ner när det behövs, jag vill vara den där att lita på. det är en osäkerhet som i normala fall inte finns där, blir helt plötsligt påtaglig och verklig, fast jag inte vill ha den där. ta bort, snälla.

det finns så mycket jag borde säga och skriva, men misstänksamheten och oron gör sig påmind och jag stänger istället. det blir precis som vanligt. jag vågar inte. vad är det som håller mig tillbaka?

2007-10-21T22:53:00.000+02:00

det blir ett låst läge igen, jag kommer ingenstans. jag får börja om på noll, känslomässigt. nya vägar måste upptäckas. att börja våga, igen.

jag försöker febrilt få ordning på tankarna och känslorna. ibland ger de sig iväg på egen hand, utanför min kontroll. jag vet vad jag vill, men vilja vill inte följa mig. det blir halvhjärtade försök att formulera det, men meningarna orden bokstäverna räcker inte till.

tröttheten lägger ett lock över allt igen. jag jagar timmarna av alfavågor, men hinner aldrig. kroppen börjar säga ifrån, ögonen svider.

2007-10-15T22:41:00.001+02:00

det blir en sorts halvliv, allt rullar framåt. och det går fort. fördelen är att jag aldrig hinner stanna upp och tänka efter. nackdelen är allt annat. men äntligen kan jag sätta fingret på vad det är som är fel, på vad det är som saknas. jag tror mig ha identifierat, nu måste jag lösa.

jag erkänner stressen för mig själv. jag skapar, omedvetet eller inte, pressen på mig själv, ambitionen når en löjlig nivå till slut.

bilden är uppmålad med orealism och lätt panik.

2007-09-13T11:17:00.001+02:00

ja, det skulle blixtra och spraka och brinna. ingen tvekan skulle finnas, ingen rädsla skulle existera. den totala tilliten och viljan. och framförallt; modet.

jag vill att det ska vara i eoner. bromsa in tiden och stanna rummet.

2007-09-11T21:43:00.001+02:00

livsstressen ökar, fast jag försöker bortse från det. till sist går det inte, omgivningen blir för påtaglig. alla andra hittar sina vägar och jag kan inte hjälpa mig själv; jag jämför. lyckliga människor, vackra par. min framgång kanske ligger på ett annat plan, men just nu känns det enda som egentligen borde räknas som ett misslyckande. det är något som saknas, kanske den viktigaste delen av helheten.

det skrämmer mig, för jag är ovan vid känslan och jag vet inte vad jag kan göra åt den. det kommer ta tid.

jag kommer på mig själv med att bli irriterad och ledsen, helt utan anledning.

2007-09-10T11:54:00.001+02:00

det finns ingen helhet, inget mönster att följa. allt känns svävande och fortfarande riskfyllt, jag vet inte riktigt vad jag gett mig in på/i. det känns spännande och skrämmande på samma gång. jag vet inte om jag vågar, men jag måste. det handlar om överlevnad, det handlar om en fortsättning. utan detta stannar allt. och fungerar det inte så måste jag se det som är väg in i eller ut ur.

jag behöver någon som pusslar klart mig.

2007-09-07T07:22:00.000+02:00

engagemanget stängs ner, känlsor kopplas bort. jakten på att känna något känns inte viktigt, jag prioriterar annat före. men det hjälper inte, hela tiden finns behovet latent - det växer sig starkare. jag gillar inte att döva det som vill växa fram, jag gillar inte att hela tiden behöva ta ett steg tillbaka för att överhuvudtaget kunna hålla jämna steg. det är fel sätt, framförallt är det inte mitt sätt. jag ser gärna tillbaka, men jag vänder aldrig riktning och tappar fart. jag vänder mig aldrig om.

pauskänslan i kroppen tar över, alla systemen går ner.

2007-09-03T22:48:00.001+02:00

allt ordnar upp sig runt omkring, men nu är det jag som står ensam kvar. jag ser omgivning leva problemfritt och obekymrat och vill gärna vara en del av det där.

som vanligt känner jag för mycket och jag håller det inom mig.

det finns delar av mig man kan angripa och komma undan med det. det finns andra delar som istället väcker hatet. väg era ord, snälla. jag blir inte ledsen, det vägrar jag. istället vaknar bitterheten och de långsinniga tankarna.

jag pausar oceaner. jag sväljer, kväver och lagrar det.

2007-08-23T21:14:00.000+02:00

jag måste lära mig att ta ett steg tillbaka, spela korten säkert och dämpa ivern. det är svårt, för jag vill leva på impuls och följa magkänslan. mot bra, mot dåligt.

jag vill göra tillvarvon taktil, jag vill frigöra oxytocin. jag vill känna ett leende i hela kroppen, jag vill ha värme på läpparna.

2007-08-17T07:16:00.001+02:00

jag gillar inte känslan av osäkerhet. den skapar panik. känslan kommer när man minst anar det och det är inte alltid tankekraften har ork att vinna. den finns där av en anledning, det är en tvekan som aldrig försvinner.

jag känner mig ledsen, fast jag borde vara glad.

jag måste veta var jag har folk. det är det enda kravet jag har. är jag säker på det, är jag säker på mig själv.

2007-08-16T00:05:00.001+02:00

idag/igår började något nytt. det är oerhört stort och overkligt, jag är livrädd och samtidigt helt motiverad. rädslan får inte ta överhanden, osäkerheten får inte kväva viljan. det kommer inte hända, jag kommer få kämpa hårt och jag kommer att vinna.

det blir en låg dagsnotering. jag kommer klara det här utan stöd. det finns inget/ingen att luta sig mot. nu är det bara jag.

2007-08-12T17:08:00.000+02:00

det börjar som en negation och fortsätter på samma minusmanér. jag tappar andan och blundar i hopp om att allt försvinner (det gör sällan det). det blir en verklighetscheck utan dess like, jag börjar inse vad det är som egentligen betyder något.

det blir en magisk gräns, något som måste passeras. jag lämnar ogärna ut mig, jag blottar inte mina svaga sidor.

just nu är det nog tröttheten som är den största avgörande faktorn.

2007-08-10T15:00:00.000+02:00

jag förstår inte riktigt vad det är jag gör fel, men det upprepar sig och har blivit en olycklig kedja av händelser. det fastnar, blir ett tvångbeteende. det var längesen jag kunde känna mig trygg, och det som händer nu har nog något med det att göra.

just känns det som allt är en enda stor väntan. exakt på vad vet jag inte, men det måste börja hända något.

hoppet, uppbyggt som ett tunt skelett med små ben, knäcks och går av. det går sakta och jag har sett det hända förr. och jag vet att det kommer hända igen.

2007-08-07T23:48:00.000+02:00

det är förvirrande, jag lyckas inte få ordning på tankarna. det finns ingen vägvisning och det finns för många val, helt plötsligt. det får mig att vilja börja skriva igen, på riktigt den här gången. för det har blivit en del saker som måste hanteras och oftast sker det bäst i skriven form.

och helt plötsligt var (val)möjligheterna fler än någonsin. det är varken slump eller öde, det är något annat. det är en ny situation för mig och det äger rum på flera plan. en mättnad närmar sig och som vanligt känner jag att jag inte kommer att räcka till.

jag känner på mig att det här inte kommer att sluta bra. någonstans kommer jag, tillslut, slå i botten och verkligheten kommer att hinna ifatt. så blir det alltid, det har jag lärt mig, det är en insikt. men just nu kan jag bara stå jämte och se på, jag orkar inte avbryta, tänka efter eller ens lägga mig i.

2007-08-06T00:01:00.000+02:00

jag vet inte vad jag ska känna längre, om jag ens känner något. jag vill inte bli tom, jag måste få känna. det går inte överleva annars, jag vågar inte stänga av.

annars är avstängningen en viktig försvarsmekanism, ett yttre skalskydd som lämnar allt annat oskadat. det är i alla fall vad jag inbillar mig. självklart är det inte så, det sliter och skadar mer än det gör nytta.

problemet är inte helt uppklarat, men jag anar vad det är som saknas. det är ett självförtroende. eller en självkänsla. känslan just nu är avtrubbad och intetsägande, kanske hopplös.

men jag vet fortfarande inte hur jag ska lösa det. jag måste ta mig ur situationen.

jag är trött. jag blir ledsen.

2007-08-03T12:42:00.001+02:00

små saker blir evighetsprojekt, jag som är van att få saker ur händerna. jag hittar inte stället där jag kan plocka upp tråden och ta mig vidare. det är brist på motivation och avsaknad på fart framåt. trots det går saker och ting min väg, och i framgången ser jag skuggorna av vad som skulle kunna vara - om hela potentialen tilläts agera. växla ut.

det är en omöjligheter och en blockering. det finns inga sätt att ta sig runt eller jobba med det. jag ser det som ett faktum, det blir tomgång.

antingen vänder det helt. eller så gör det aldrig det.

2007-07-29T10:46:00.000+02:00

det är en evig känsla av otillräcklighet. den täcker alla plan, vad jag än gör. just nu blir det extra påtagligt och det knäcker självförtroendet på mitten. det bryts och går av. jag märker att det är svårt att förklara situationen, varför det har blivit som det har blivit. med mitt abstrakta tankesätt är det inte ens någon idé att försöka.

jag letar lösningar, jag har alltid nödutgångar och håller gärna ryggen fri. behovet av kontroll seglar fram och tillbaka. jag undrar varför? varifrån kommer den lilla båten?

det blir en svår situation. jag kan omöjligt skriva mig ur den, även om språket är starkt och tankarna många.

2007-07-28T19:30:00.000+02:00

som alltid hamnar jag i ett underläge. det är rädslan för känslorna, jag vet inte var jag ska göra av dem. de blir för stora. växer alldeles för snabbt. jag vill kunna sakta ner, ta det lugnt och hålla tillbaka. huvudet säger nej, magen skriker ja. gå, gå, gå. jag vet inte var gränsen går, vad som är vad eller hur mycket som är för mycket.

men nej, känslan är varm och det är fel sorts värme. det är obehaget och paniken, den bor i maggropen. det blir svårt att andas och hjärtslagen känns. det ska inte vara så här, inte av en så bra anledning.

det är precis som att jag glömt, som om jag aldrig har spelat spelet. det är för mycket allt eller inget. men allt är alltid för bräckligt och det faller sönder i mina händer.

jag borde inte tillåta mig själv att känna något. jag kanske bara jagar närhet och elektricitet? jag kanske måste ha ett utlopp för allt som bor inuti som vill ut. så mycket intryck. så lite uttryck.

2007-07-26T01:35:00.001+02:00

oj, det här var en ovan känsla och det kom från ingenstans. ovan, men bra. olikt mig, men på ett bra sätt. jag borde inte skriva, jag borde känna istället. jag borde inte tänka, jag borde bara vara. inte blunda nu, för då kanske du missar något. inga förhoppingar nu, för då blir du besviken. jag noterar tyst för mig själv.

jag skulle vilja berätta för hela världen hur det känns. jag skulle verkligen det. men det går inte, för det finns inga ord. en förklaring utan ord känns, på något sätt, menlös.

det är knuff framåt jag behöver nu. en förhoppning, lugn och lite mod. sen är jag nästan där.

2007-07-25T17:01:00.000+02:00

jag ramlar tillbaka i beteendet, jakten på att äntligen få känna något. jag trodde att det hände, men precis som vanligt var det inte verklighet. det får inte bli en hetsjakt, det får inte gå till överdrift. för det handlar inte om desperation, det handlar om något helt annat, något som är svårt att identifiera. en känsla, någon form av bekräftelse värme tillfredsställelse nöjdhet.

det är enkelheten, det är det enda jag eftersträvar. det okomplicerade och naturliga. det vanliga. kanske måste jag tvingas in i en form för att möjliggöra detta, kanske måste jag anpassa mig mer än vanligt. men kanske är det värt det och kanske, bara kanske, är jag på väg.

2007-07-19T23:05:00.000+02:00

jag har lärt mig att skriva ner förväntningarna, nästan till noll. det blir enklare att bli positivt överraskad och risken för besvikelse förvinner.

det jag hade kanske var så bra som jag kunde uppnå, det kanske är onödigt att sträva vidare framåt uppåt. det finns inget att jämföra mer, det går bara att lyssna på magkänslan. och då var det dags att röra sig vidare. till något bättre - även om jag inte kan se det än.

2007-07-17T22:31:00.000+02:00

jag vill känna den där känslan av äkthet, den uppriktiga varma tillgivenheten. helt utan misstankar eller saker som stör, jag vill våga. inte känna det där orolighetskänslan i magen. den försvinner när allt är tryggt eller när jag intalar mig själv att inte bry mig. den varma och den kalla sidan, två poler där tyvärr den senare har överrepresenterats den sista tiden.

det är ett komplicerat mönster att sätta ihop. många bitar, en del som är fullt synliga, andra som döljs. det finns ingen manual och det blir aldrig enkelt.

det går inte att låtsas längre, jag kan inte undvika ensamhetskänslan. jagar, men hittar aldrig fram. ensamheten är min vän, precis som innan. det är självvalt och jag är den enda som kan välja ett annat sätt.

2007-07-15T10:30:00.001+02:00

det är en känsla av tillfredställse, det är en känsla av panik. de varvas och byts ut, en variation som jag inte gillar. antingen eller, snälla. det handlar om förväntingar och ambitioner, som alltid - målsättningar och krav på mig själv. och på andra. där någonstans brister allt.

det blir en ond cirkel, en stressituation och ett läge omöjligt att ta sig ur. något måste göras och jag trodde att jag var på väg. nu står jag vid sidan av igen.

2007-07-14T22:04:00.000+02:00

det blir ett omotiverat hat, eller egentligen mer en ovilja utan något egentligt ursprung. det är svårt att förklara känslan, men den beskrivs bäst som låt-mig-vara.

allt jag gjort har jag gjort ensam, lite för länge. det är en vana, ett sätt att överleva. jag ser tillbaka och känner igen mönstret. på egen hand, alltid. anledningarna har varit många olika, men det är så det alltid har varit.

jag sorterar ut. människor känslor minnen. intrycken får inte ta över, det blir för mycket att hantera till slut. några får stanna. andra förvinner.

2007-07-07T11:25:00.001+02:00

jag tappar ordningen på dagarna, allt flyter ihop och blir en enda ström av tid som passerar. en dag är lik den andra, inget särskiljer dem. det är ungefär som med tankarna, de blandas ihop, vänds på och passas ihop igen - utan att det blir någon klarhet.

det är som att börja på ett nytt kapitel, det kanske är en helt ny bok. jag tror jag gör det för att försöka fly, från ett misslyckande. för det är så det känns. allt omvandlas bara till trötthet och tristess, det tar emot vart jag än försöker röra mig.

2007-06-28T14:11:00.001+02:00

jag låter det det lugna lunket ta mig framåt, jag lutar mig lätt framåt för att försöka se vad som väntar. men jag har fortfarande ingen aning. jag trodde nog att det skulle vara enklare att bara gå vidare, men till sist hinner också tankarna ifatt. det är ett vemod som sänker sig, en känsla av svek och oro - fast jag vet att det inte är så.

hittar ljudspåret som identifierar känslorna, texterna sätter ord på känslorna, väcker dem till liv. det är abstrakt, men nära, nära. jag brukade vara rädd för ensamheten, men nu har jag sällskap.

2007-06-20T11:48:00.000+02:00

jag har förlorat något som var viktigt för mig. det kommer bli tomt, saknaden blev större än jag kunnat förutspå. banden har knutits starka, men nu måste de klippas. det gör ont, det blev tomt, så vansinnigt tomt. den lilla varelsen försvann.

2007-06-17T18:07:00.000+02:00

virrvarret börjar lugna ner sig och allt bromsar in, perspektivet blir mer sansat och tankarna sorteras, sakta. jag vet lika lite vad som kommer hända nu, som innan. jag hittar helt enkelt inte rätt väg.

formuleringarna börjar infinna sig, men än är det långt kvar tills det blir något konstruktivt. det är långsiktig kreativitet, det är långsam produktion.

jag försöker att jaga ikapp sömnen.

2007-06-04T10:39:00.000+02:00

planering brukar vara en stark sida hos mig, jag målar med enkelhet upp olika scenarios, beräknar och beslutar. överväger, plus mot minus. ibland tar det lång tid, ibland sker det nästan instinktivt.

men nu är det annorlunda. nu vet jag inte längre vad jag ska väga. jag har svårt att se argumenten, både för och emot. möjligheterna öppnas, det där som jag så länge har drömt om. men det blir till ett visst pris och det är ännu inte fastsatt. jag har inte räknat klart. det känns ovant, för det handlar bara om mig själv, ingen hänsyn till någon annan.

jag försöker skapa ordning i tankeleden, manar på logiken och det konkreta att ta plats. ändå kommer det bara handla om känslor. det formas någon typ av karriär, där jag inte vet hur mycket jag är beredd att offra.

händelsekontot är fullt.

2007-06-01T14:22:00.000+02:00

det gör ont i mig att höra dig sån, vännen. men jag förstår. ja, jag förstår dig för väl. men det gör mig inte mindre ledsen eller mindre maktlös. det är ingen skön känsla, det blir en oförklarlig oro. men jag kommer nog aldrig kunna förklara den för dig.

du vet att vi båda två jagar elektricteten. spänningen. och det mer varaktiga, någon sorts trygghet.

du pratar om misslyckanden. du ser inte att du lyckas, om och om igen. men jag vet, det är så enkelt att fokusera på fel saker och leta och hitta felen.

egentligen vet jag inte alls. jag känner dig, allt för väl. men ibland är du så långt borta.

jag önskar att jag kunde lugna dig, att mina ord skulle räcka till. men det kommer de aldrig att göra, allt börjar och slutar i dig själv. jag vet att du är stark, jag vet att du kommer att klara det.

2007-05-31T09:07:00.000+02:00

jag försöker undvika läget då allt inuti går sönder och blir en mental hårdsmälta. säkerhetsventilerna tar första smällen, skalskyddet dämpar fallet och döljer den inre skadan. jag glömmer, gömmer. det blir tomt, till slut.

det är en tid av förändringar. snart har jag summerat, och det rör sig på samtliga plan. det blir en ny person, men med samma personlighet.

2007-05-29T08:39:00.000+02:00

det blir en livsomstart och ett steg mot allvaret och det nya livet. eller kanske det andra livet. jag ser inte riktningen, jag vet inte var jag vill. jag vet bara att det är framåt och än får jag treva lite.

det känns annorlunda, jämfört med jag trodde. jag vet, aldrig förväntningar/inga besvikelser - men detta är något helt annat.

ljuset har förändrat sig, det är nästan magiskt. jag har inte sett det förut, ändå har jag bott på samma plats ganska länge. allt känns tomt och rent, med helt nya skuggor som spelar.

2007-05-23T08:51:00.000+02:00

regnet slog ner med små, små droppar i mitt ansikte. kylan färgade världen med dimma och jag förstod inte hur väder och sinne kan vara så synkroniserade.

det som väntar blir en balansgång, en match. jag är inte helt säker på om jag klarar det, men jag brukar resa mig på tio.

2007-05-18T10:50:00.001+02:00

jag hittar inte orden för det jag vill säga och egentligen vill jag inte säga något. det går inte beskriva känslorna, eller ännu värre - frånvaron av dem. det har varit gråskala, en icke-tillvaro, lite för länge. steget är taget, jag är redan på väg.

när jag börjar se tillbaka för att hitta mönstret, hur det har varit och varför det har kommit till det här läget, ser jag allt helt klart. försöker undvika överdriften.

det har blivit som jag lovade mig själv att det aldrig skulle bli. hur det blev så vet jag inte. det bara hände, antar jag. jag såg det, på långt håll, men höll ut och kvar in i det längsta. till sist fanns ingen annan väg ut. stressen ökade exponentiellt och spiralen ledde bara neråt.

det kommer bli en tung tid. kanske värre än jag någonsin har upplevt. det är här den sagan slutar att skrivas, samtidigt som tiden obönhörligt går vidare. det är bara jag som kan påverka den.

en del av mig mår inte alls bra, med ett dåligt samvete. den andra sidan, som väger över, går vidare stark. egentligen vill jag inte skriva om det, för jag kan inte, vågar inte.

detta är för min egen skull. för lilla ego. för mig.

2007-05-09T09:07:00.000+02:00

jag vet inte riktigt hur jag ska kunna formulera det med ord. det finns inga, förrådet är slut. jag var inte heller inte hur jag ska mig ur situationen, för den är ohållbar. det har den varit länge, men jag har blundat och spelat den feges spel.

situationen går bara att beskriva med ett ord. tomhet. inget känns längre.

2007-05-07T22:22:00.000+02:00

för första gången vet jag inte hur jag ska bete mig. vad jag ska göra. det är en osäkerhet jag är ovan vid och jag trivs egentligen inte alls. det är så ofanligt svårt, det är en linje att passera fram och tillbaka över.

allt återkommer alltid till utmaning, att hitta dynamiken och viljan och så småningom också lyckan.

jag vill bli berörd.

2007-05-04T23:29:00.001+02:00

jag vill skriva min egen roman, den skulle handla om kärlek. om det andra livet, det som inte innebär att flyta omkring i gråskalan. temat skulle vara elektrictet, starkström. det som berör och det som saknas just nu. kanske skulle det fylla tomrummet, skapa den där meningen som fortfarande saknas.

det är svåra ord att säga, det är svåra känslor att släppa fram. jag vill bara bry mig om, bli brydd om. känna tillit och få vara i den där fina världen där jag slipper se mig om över axeln, ständigt hålla ryggen fri och egentligen alltid vara på väg någonstans.

det handlar, som så många gånger förr, om att inte våga. om att inte berätta hur det verkligen är och hur det känns. att önska, men att inte kunna. rädslan och viljan har kollisionskurs. men jag vet inte exakt vad det är jag är rädd för. kanske är det att välja fel, kanske är det att vilja fel.

upplägget och formuleringarna är klara. och ja, det skulle handla om egna drömmar och egna erfarenheter, fast i en annan tid och i ett annat format.

i fantasin är det en saga, mjuk och svävande. men jag minns, verkligheten blir bister och hård.

2007-05-02T23:22:00.000+02:00

jag förstår inte, jag rör mig hela tiden mellan ytterligheterna på skalan, det är allt eller inget. jag jagar inte livet i gråskala och är uppenbarligen beredd att offra ganska mycket. det är ingen balansgång längre, nu rör det på sig på riktigt. framåt.

känslan i magen känns igen, men jag kan inte sätta fingret på exakt vad det är. det är obehag och rädsla, det är spänning och glädje.

den här dagen märks med ett speciellt märke, ett tecken. kanske är det en milstolpe och ett steg åt ett annat håll. jag är inte stolt, men jag står med rak rygg och allt känns egentligen bra. det här är delikat lust.

det kommer bli ett svårt spel.

2007-04-16T23:00:00.001+02:00

det är meningen att man ska ladda om och hämta kraft. det är ledig tid, men den räcker inte till. det går knappt att andas. jag hittar inte riktigt ro och hamnar i dödläget igen. stressen kommer, även om den är outtalad och knappt märkbar. jag måste hitta nya vägar, igen. nya vägar blir nya vänner, jag upprepar för mig själv.

jag känner mig omsprungen, otillräcklig och svag, en motsatsbild av hur det borde och brukar vara. jag kan får skylla mig själv, jag kan bara mata min egen ambition.

det känns som det vilar en besvikelse över tillvaron, där jag har svikit mig själv.

2007-04-09T16:32:00.001+02:00

skrivandet fastnar i samma banor och jag kör fast. tankarna cirklar runt i samma mönster och allt blir förutsägbart och jag hatar det. jag önskar att jag hade förmågan, kunskapen och modet. och lite mer tid. språket slutar utvecklas och avvecklas. finesserna försvinner med tristessen och jag hittar inte spåret.

det kan vara tomheten. det uteblivna inre drivet, det som för allt framåt. jag fylls av det tomma.

2007-04-03T11:29:00.000+02:00

vännen, det krävs så lite för minnas. det är små saker som skruvar tillbaka tiden. precis som inget hänt, precis som åren inte har passerat, som tiden aldrig har gått. men det har den, vi är äldre nu, klokare och bättre. vi har vuxit, på varsitt håll - åt varsitt håll. på ett sätt sörjer jag att det blev som det blev, på samma sätt vet jag varför det inte blev så. men den insikten tar inte bort saknaden. så olika, men ändå så lika - jag vet, det är en klyscha och jag sliter gärna ut den..

jag spelar fortfarande upp sekvenser, och filmen är fin. de är drömstoft, fragment, änglasagor. jag vill bläddra vidare man kan får vill inte.

vi är äldre nu.

jag kan inte sätta fingret på vad det är hos dig, var det magiska finns. det bara finns. och orden räcker inte till, så det spelar ingen roll.

och jag som aldrig gillat nostalgi.

2007-04-02T21:48:00.000+02:00

inget verkar fastna. idéer och tankar glider ifrån mig, det skapar en obehaglig känsla. jag tror det är tröttheten, systemet är satt ur spel. det har gått många veckor nu... det är inte läge för distraktioner, jag måste hitta rätt direkt. allt har stannat av. igen och igen och igen, men jag ville inte hamna där igen.

lösningen dyker upp, som alltid, precis när jag somnar. jag vaknar och har glömt igen.

som vanligt oroar jag mig i onödan. inget kommer hända, allt är som vanligt. men det skapar en onödig press ändå. jag försöker undvika, men jag måste andas. det är onlinesyre. det är en drog.

åh, på tal om minnen. det är fina minnen och jag blev påmind och försvann iväg i tankarna. det krävdes inte inte mer. jag vaknar snart igen.

2007-03-27T21:18:00.001+02:00

känslan av otillräcklighet kastar sig över tillvaron och välter den. ser mig omkring och undrar om någon kan avslöja min osäkerhet. den rädda blicken, den svepande undvikande, inget förändrar den.

jag glömmer bort och kommer ihåg igen, jag hittar tillbaka och påminns fast jag inte vill. situationen visar en svaghet och jag blir rädd. det blir ett fysiskt hinder och jag kommer inte vidare.

2007-03-09T23:44:00.001+01:00

det är den andra världen som lockar, livet som ser så mycket bättre ut. jag ser detaljer, små vardagssaker, och det blir helt trivialt. bilderna blir overkligt realistiska, men jag vet att jag har sett dem. saker som händer varje dag, rutiner, blir beströdda med myter och magik. badrumslampan är scenljuset, diskbänken blir scen och det yrvakna håret säger godmorgon och trötta ögon säger godnatt.

att stå och se på, in i en annan tillvaro. en gång var det verklighet och vanliga vardag, men med några års distans upphöjer jag det till drömstatus. jag vill inte vakna.

2007-03-05T22:19:00.000+01:00

tankarna och drömmarna kommer tillbaka. så många "tänk om" och så många val som borde valts om. det är inte nostalgi, det är vackra minnen som jag vårdar, ömt. det var ett spontant liv som jag kan sakna. men jag kan inte sätta ord på känslan och oftast vågar jag inte ens ge den spelrum. det är fem år sen, det är fyra år sen och det kunde ha varit igår. jag kan inte ge upp tanken, jag kommer aldrig att överge den. det kanske är den livslånga kärleken, det kanske är något helt annat.

är jag kritisk mot situationen, ser jag allt helt klart. det handlar nog främst om att känna sig omtyckt och uppskattad. älskad. det finns några få personer som gett mig den känslan och jag saknar dem alla. det handlar inte om egoism, det handlar om att ge och ta, precis som alltid. det är den balansen som saknas i mitt liv.